Creating Space with Textiles - Bio Victor, Filmhuset Stockholm

textil konst fiberartsweden seminarie
textil konst fiberartsweden seminarie
textil konst fiberartsweden seminarie
Creating Space with Textiles
Bio Victor, Filmhuset Stockholm
24 april 2001
Ett seminarium arrangerat i samarbete mellan Statens Konstråd, Lotte Nilsson-Välimaa och Konstfack

PROGRAM
Gunilla Axen professor Textil Design, Konstfack, introduktion
Johan Celsing arkitekt, On creating architectural space
Ritva Puotila textildesigner och konstnär, Creating space with textiles
Sarah Braddock föreläsare på Goldsmiths College, Londons Universitet, The new flexibles
Ulrika Mårtensson textildesigner, Textiles as sound-absorbents - function and poetry
Eva Rosengren arkitekt, konstnär och projektledare på Statens Konstråd, Between piece-goods and art
Cilla Ramnek textildesigner och konstnär, Interior space and new patterns
Anna Karin Bylund textildesigner och konstnär, Link in space
Monika Nilsson konstnär, What can be done with fabric, colour and light?
Peter Hallen designarkitekt, Soft architecture
Gunilla Axen summering av diskussionen

Cilla Ramnek Interior space and new patterns
Här är en bild på en stor pärlmosaik. Den är fem meter bred och 2,5 meter hög. Den visades på en utställning för två år sedan och skall visas igen senare i höst. Då har jag lagt till 50 mönster och gjort en ny komposition. Pärlorna är sådana där vanliga sk. indianpärlor. De här plastpärlorna är inget material som man särskilt tar på allvar eller ens bryr sig om att fundera över. En bra början alltså. De finns att köpa i leksaks- eller hobbyaffärer. Vi förknippar dem antagligen med dagis eller lekis. De började tillverkas i mitten eller slutet av sextiotalet så vi som gick på lekis då kanske alla minns känslan av att lägga en pärlplatta. Jag minns i alla fall mycket tydligt att jag tyckte det var kämpigt att att fylla den där ytan. Det var avskräckande och frestande på samma gång. Den yta jag lägger nuförtiden, 42 X 42 cm, ter sig ungefär så stor som jag upplevde den då, när jag gick på lekis. I en sådan här situation där jag har total frihet. måste jag själv skapa vissa begränsningar. Jag har bestämt mig för en storlek och ett material som erbjuder ett urval på ungefär 17 färger. På det sättet har jag gett mig en uppgift som det gäller att lösa. När jag sedan har lagt pärlorna på nabbplattor smälter jag ihop ytan på ovansidan med hjälp av ett strykjärn. Från början hade jag pärlor hemma tack vare mina barn. Jag höll på att jobba fram material till en utställning, men jag hade problem med självdiciplinen, hela tiden smet jag från jobbet och lade pärlplattor istället. Jag försökte verkligen sluta, men det gick inte och till sist hade jag ju hur som helst material till en utställning. Jag är fascinerad av textila tekniker i andra material, eller textila material i oväntade tekniker. Jag tycker om det pedagogiska i det, det blir ett slags överraskningsmoment som gör att du SER eller får syn på. Ett broderi i plastpärlor är lustigt nog kanske ännu mer framträdande än ett broderi i en mer förväntad form. Jag använder inte dator när jag gör mönster och gör inga inga skisser i förväg, de är spontant lagda.

Poängen är att ha ett personligt förhållande till alla mönster, att låta ingivelser och intuition styra. Min metod är inte intellektuell. Mitt intellekt är fantasilöst. Som människa är jag så anpassad och socialt väluppfostrad att jag som konstnär helt slagit dövörat till. Jag har kommit underfund med att den metod som fungerar bäst är när jag sitter på golvet och leker, både bildligt och praktiskt. När jag ställer mig upp och pratar gör jag redan där en eftergift åt andras förväntningar. Däremot kan det ju vara en bra metod att vara intellektuell, dvs riktad, när man säljer sina mönster. Man skall se de här mönstren som ett flöde och inte som isolerade prestationer. De är inte tänkta att fungera ett och ett utan som associationer där det ena ger det andra, som en tankekedja där alla möjliga infall redovisas. Det intressanta uppstår i spänningen mellan olika mönster. Ensamt kan det kanske vara funktionellt eller vackert, men laddningen finns först i relationen. Jag gör mönster som konst, tror jag. Definitionen konst/formgivning är inte helt enkel som bekant. Men i det här arbetet med att bygga upp en mönsterflora saknas ju en uppdragsgivare, dvs jag har själv gett mig uppdraget, vilket betyder att villkoren kommer inifrån och inte utifrån. En konstnärligt metod alltså. Samtidigt är mönster något man förknippar mad formgivning eftersom de går att använda. de har ett värde utöver det rent konstnärliga. En del av mina mönster är dock så otidsenliga och smaklösa, att de antingen väl är konst, eller i annat fall misslyckad formgivning. Jag vill inte att de ska ha ett entydigt uttryck, snarare ska de verka som ett slags collage, nästan som att olika människor gjort dem. Ibland är det fråga om nyanser och schatteringar och ibland om rena motsägelser. Det handlar inte så mycket om att skapa nya mönster, mera om en organisation av gamla intryck, och att ge dem ett uttryck. Jag har stor respekt för tillfälligheter, misstag, slumpen. Jag samlar på fel och tänker på skapandet som ett samspel mellan natur och intellekt. Ena handen lyssnar, den andra formar.

När det gäller tillämpad textilkonst och formgivning i offentlig miljö är det rummets specifika förutsättningar som styr villkoren. Mönster eller ornamentik i miljön kan vara ett sätt att hjälpa ögat att organisera platsen. Man markerar linjer eller vinklar, konstruktivt viktiga delar poängteras. Jag tror också att mönstret som sådant med sin repetetiva karaktär har en lugnande effekt, eller tröstande rentutav. Det utgör ett slags regelverk att hålla sig till när man passerar genom rummet. Sedan några år tillbaka har många miljöer varit påtagligt avskalade. Jag har hört någon säga att människor blir så tydliga mot en helt tom bakgrund. Jag tänker att de blir tydliga i en betraktares ögon, dvs som objekt. Medan de som subjekt snarast är övergivna eftersom de inte har något att relatera till. Jag tror att man behöver referenser i rummet att relatera till därför att känslan av ett jag uppstår genom relationer. På en restaurang här i Stockholm har jag gjort ett golv i glasmosaik. Motiven är direkt överförda från pärlor till mosaik. Samma antal glasmosaikbitar som pärlor i varje mönster. Restaurangägaren hade sett pärlutställningen och ville ha ett likadant golv. En ovanlig situation eftersom det egentligen inte var tänkt just för den platsen. Jag valde ut ett antal mönster och sammanställde dem i en ny komposition. En utförlig ritning skickades till fabriken i Italien. Det är många som har reagerat på det här golvet och jag får ta åt mig äran. Vad många inte tänker på är att det samtidigt är så att utan en köpare skulle det inte kunna bli förverkligat. Det är tillfredställande att få samarbeta med en beställare som anser det värt att satsa. Frågan är om inte sådana personer är mer sällsynta än kvalificerade formgivare och konstnärer.