Kvinnliga Nätverk i Konsten - Moderna museet, Stockholm

Kvinnliga Nätverk i Konsten
Moderna museet, Stockholm
24 oktober 2001
ett öppet samtal arrangerat i anslutning till Vera Nilsson utställning på Moderna Museet oktober 2001

PROGRAM
Introduktion: Cecilia Widenheim, Intendent Moderna Museet Om Vera Nilssons nätverk
Att bygga upp nätverk: CRAC, FAS, No Problem Ulla West, Konstnär
Raketa, en konstnärsgrupp: Helena Byström, Konstnär
Att arbeta med kvinnor bakom slöjan: Elin Strand, Arkitekt o Konstnär
Behövs kvinnliga nätverk idag?: Ulf Eriksson Moderator paneldebatt

Att bygga upp nätverk: CRAC, FAS, No Problem Ulla West
Att verka som konstnär och att nå ut handlar om att ha tid att göra, pengar att bekosta det jag ska göra och kontaknät som gör det jag gör/min konst synlig. Att det är motigt får inte hindra mig från att vara kreativ. Jag söker mig till sammanhang eller tar initiativ till att skapa sammanhang där jag kan verka. Min utgångspunkt är att jag är kvinna. Jag är verksam i en viss tid och styrs av just den här tidens förutsättningar och ordningar. Min specifika erfarenhet av att ensam försörja barn, betala hyra och räkningar och att vara allt det som krävs för att kunna verka som konstnär, har givetvis påverkat mina val av sammanhang. Nätverksbyggande är ett sätt att skapa sina egna möjligheter.
Hör man någonsin talas om manliga nätverk? De är en självklarhet. Samhället bygger på kontaktnät av olika slag och normen är manlig. Det manliga nätverksbygget finns där och fungerar. I alla sektorer av samhället. Kvinnor såväl som män väljer att samarbeta med dem de har förtroende för och dem de kommer överens med. De de stimuleras av. Nätverk växer fram, kommer till för att det finns en anledning, ofta för ett konkret syfte. Kvinnliga nätverk såväl som manliga nätverk. En stor skillnad är att kvinnliga nätverk inte har samma självklara tradition som manliga. För drygt 10 år sen gjorde Marianne Lindberg ett försök att bygga upp en mötesplats enligt manlig modell: en bestämd kväll varje månad bokades en känd krog i Stockholm för kvinnliga konstnärer med syftet att äta och dricka och umgås. Dvs en gynnsam förutsättning för att knyta kontakter och odla intressen utanför hemmet i, det offentliga rummet.

CRAC startades 1997 av ett tiotal konstnärer som utexaminerats från konstnärliga högskolor Där de utbildats till att arbeta med digitala tekniker som kräver dyr utrustning. De gick ihop, sökte en stor summa pengar från olika håll och startade med det kapitalet en digital verkstad där konstnärer kan arbeta för en låg kostnad.CRAC har funnits snart fem år och har över 500 medlemmar. Konstnärerna som är aktiva där är delar av ett nätverk som sträcker sig över hela världen. Verkstaden och nätverket har bidragit till att svenska konstnärers verk visas runt om i världen och att konstnärer från olika länder kommer till Sverige för att arbeta på CRAC och visa sin konst i Sverige. CRAC är en mötesplats och ett nätverk som bygger på ett konkret behov.

Ett annat nätverk jag är aktiv i är FAS Fiber Art Sweden som startades 1998 av ett tjugotal konstnärer som genomgått en Högskoleutbildning med inriktning på textil konst. FAS bildades för att synliggöra den del av den samtida konsten som utgår från, i konstsammanhang, lågt värderade material och tekniker, av konstnärer som paradoxalt nog inte är intresserade av att särskilja och kategorisera. Syftet är att ta plats på den samtida konstscenen och att skapa nya platser och sammanhang och att bygga ett kontaktnät i Sverige och ute i världen. Målet på sikt är att FAS inte ska behövas, att även textil konst ska ha en självklar plats och ett självklart värde oberoende av kategoriseringar.

Vare sig CRAC eller FAS är kvinnliga nätverk. CRAC har en jämn könsfördelning både bland medlemmarna och i styreslsens representation. Styrelsens ordförande är en kvinna. FAS däremot har en manlig medlem av 35 medlemmar.

Ett tredje nätverk jag vill nämna i det här sammanhanget är No Problem som startades 1998 på initiativ av konstnären Monica Larsson. Hon kom till Stockholm efter att ha avslutat sina studier på konsthögskolan i Umeå och hade svårigheter att hitta ingångar i konstvärlden. Hennes man som ockå är konstnär hade inte motsvarande svårigheter. Monica tog som första steg kontakt med konstnärer verksamma i Stockholm som hon kommit i kontakt med i norrland. Helena Byström var en av dem. Kontaktenätet växte och hela första året träffades en växande skara konstnärer i varandras ateljeer där vi presenterade oss själva och våra konstnärliga projekt för varandra. Både för att bekanta oss och för att öva oss på att tala om och för oss själva. Nätverket No Problem har resulterat i en mängd olika initiativ och konstellationer och grupperingar. Möten och ateljébesök har inte längre någon organiserad form. Det organiserade nätverket har upphört och ersatts av informella kontaktnät. Syftet uppnåddes.

CRAC är under omorganisation. Behoven av en gemensam digital verkstad ändras i takt med den tekniska utvecklingen men förutsättningarna att driva en verksamhet är framförallt beroende på kulturpolitiken. En kollektiv digital verkstad för fritt konstnärligt skapande med målet att hålla låga kostnader kan inte vara vinstbringande och det kulturella bidragssystemet satsar inte på den sortens verksamhet. Alltså måste CRAC omorganiseras eftersom behovet av en verkstad fortfarande finns.