Minnesord över Kung Raine och hans kära Drottning Gunilla - Nekrolog
Textilkonstnären Raine Navin har gått bort vid en ålder av 81 år, inte långt efter sin livskamrat och tillika Textilkonstnär Gunilla Skyttla. Många är vi som tagit del av deras fantastiska konst, deras liv och deras starka personligheter och att beskriva deras betydelse för den svenska Textilkonsten är inte lätt men kan närmast innefattas med ett enda ord: Kärlek.
Första gången jag träffade Raine Navin var på Ölands Folkhögskola 1985. Raine kom in i vår grupp med textilstudenter med en uppsjö av föremål som han visade oss och och berättade om. Raine var en sagolik berättare och kunde inleda sina föreläsningar med ”Hej alla mina vackra blommor!” Så som han kunde höja en mödosamt virkad grytlapp, en trådstump eller en trasig stickning till något vackert och unikt kunde han också höja alla de människor han träffade. Under de dagar han var med oss blandades allvar och skratt för just det var det fina med både Raine och Gunilla. Det djupa allvaret omformades till glädje, nyfiken och kärlek och vi som satt där kände oss som blommor av olika form och färger tror jag nog allihop.
Av Raine lärde jag mig också under detta första möte att det bästa sättet att vila på var att helt enkelt sträcka ut sig på golvet i tio minuter så det gjorde vi också hela klassen tillsammans med Raine. Detta är något jag fortsatt med i alla år och varje gång jag lägger mig på golvet så tänker jag lite på Raine och uppfylls av samma allvar och glädje. Tankarna flödar fritt och under dessa stunder har jag också själv kommit fram till många av mina egna konstnärliga idéer. Att få vara en blomma i Raines rika bukett är något alldeles särskilt och fantastiskt och naturligtvis präglade detta möte mitt eget framtida arbete.
Några år senare började jag på HDK Textil Konst och fick Raine som professor. Det han spred omkring sig under dessa år var något unikt i sig för hela skolan. Han kunde komma infarande med en enkrona fastklistrad på flinten och utropa sig till Kung och oförglömlig är scenen när han lyckats få vår vrånge och sure vaktmästare att tillsammans med Raine paradera i aulan med varsin avloppsrensare fastsugen på huvudet. Jublet visste inga gränser!
Ingen på HDK kunde undgå Raines livsbejakande energi och att allt kan bli konst och allt och alla kan blomma om vi ser med andra eller nya ögon. Att det vackra kan finnas i knutiga stygn, det inte så perfekta utan av handens mödosamma arbete framställt. Så som människorna är. En enstaka blomma kan vara vacker i sig men i en gemensam bukett så lyfter de varandra. Så tänker jag på det jag lärt mig av Raine.
Om jag ska nämna ett enda konstverk av Raine Navin som gripit tag i mig så är det ”Min bror är död”. En av ynglingen Raine mödosamt stickad tröja till brodern repades långsamt upp och förvandlades till nystan igen när brodern dog, alldeles för ung.
Precis så vill jag sammanfatta Raines konst: Allvarlig, precis, underfundig och känslig och stundom så otroligt vacker utan att vi talar om estetik, utan en annan sorts vackerhet. Samtidigt byggt på skicklighet, kunskap och hantverk i allt. Det var ingen slump att Raine åstadkom det han gjorde.
Så var det också med Gunilla som i alla år jobbade med det outtömliga hjärtat i olika former och färger. Det är omöjligt att berätta om Raine utan att nämna Gunilla eftersom de gjorde varandra stolta som det kändes och verkade. Raine var Kung och Gunilla var Drottningen i deras värld.
Att gå närmare in på deras konst överlåter jag nu åt världen att fortsätta undersöka och upptäcka.
Det finns oändligt mycket att lära sig av detta konstnärspar som följt sin egen väg i alla år och struntat i konventioner och förväntningar från den ibland lite ängsliga konstvärlden.
Vi andra får nu förvalta deras arv och göra vad vi kan av både Kärleken och Konsten.
Vila i frid Raine och Gunilla.
Karin Jonsson/Textilkonstnär/FAS